Ida.

Sommar, ja längtar. Så skönt me sommarlov; konferenser, läger, människor i massor. Människor i massor, Ida e ju int social. Nä ja vet. Men ja tycker om människor iaf. Att sitta å iaktta å bara titta, å låta bilden av människor fästa sig i huvu, härlit. Visst, ibland har ja väl nånting att säga, men oftast tittar ja bara.
Ja e så förundrad av att alla e så olikt skapta, alla har sin egen stil, å alla har sina åsikter(om man vågar stå upp för dom e en annan sak..). Vissa e musikaliska andra int, vissa e så sociala så man nästan blir knäpp bara av att si dom å andra e så blyga så man sku vila dra fram dom ur sitt gömställe. Tänk att vi e skapta så olika. Helt otrolit, amazing liksom. Å alla har en uppgift att fylla, alla har nånting att ge åt andra männsikor. Vissa har en otroli humor, tänk att kuna glädja männsikor bara genom att säg nånting finurlit. Andra kanske ska prata eller lyssna, nån ska sköta tekniska saker, å nån ska sjunga å spela. Fint.
Tänk att min pappa ha skapa allt sånt, min pappa. Jesus. Din pappa åxå kanske. Ååh, tänk om man sku få förstå, tänk om man sku ta sig tid att bara sitta å tänka, å kanske be en bön eller två. Tänk om man sku lära sig att prioritera rätt saker, å gå den väg som en viss ha tänkt åt mej. Tack.