Ida.

Igår had ja en vimsi dag. Ja försto faktiskt ingenting, nada liksom. Idag va de tydligen ännu värre. Ja vakna upp me huvuvärk, tänka positivt tänkt ja å strunta i den. Så enkelt va de int utan de fortsatt å blev värre, tills ja gav me mej å to en huvuvärkstablett, då försvann de. "Ida, vaför ger du opp så lätt, du bara psykar dig, vaför bad du int en bön?. Nej du, huvudvärk e huvudvärk å den fösvinner ju faktiskt på riktigt om man knarkar lite, ja psykar ingen. Å att be en bön, de tänkt ja int ens på.." De va dagens erkännelse. Japp. Men vimsigheten, den försvann int me knarkandet, nej ni. Hemma va ja, å sprang av å an å glömd va ja sprang efter åså sprang ja tibaks igen. De va skrattretande, så då satt ja mej ner framför tv:n å så på ett program där en gubbe prata me mammor som har vildsinta å argsinta å andrasintavadenuheter barn, nej de va int Doktor Fill javetmanstavarintdesådär.
Hursomhaver, så kom mina syskon å min mamma hem. Å de va ganska normalt hemma hos oss nån timme, tro de eller ej. Sen stekt ja fiskpinnar, men mamma å Sannah sto bara å rynka på näsan å tyckt att ja va äckli, fast egentligen va de ju fiskpinnarna som dom tyckt va äckliga. Jaja, å sen sku ja på b a r n l ä g e r p l a n e r i n g. Å då hann vimsigheten ikapp mig igen, ja missa fredsgatan. Klåpit kan man ju säg, tänk att ja missa den. Å då blev ja nu rikti vimsi å fösto int hu ja sku ta mig dit, så ja svängd opp där på nån gata åså mittiallt va ja utanför min gamla lägenhet. Å då hitta ja ju, men då börja polisen kör efter mej, hah. Å då blev ja vimsi igen å tänkt kör mot rött, men ja hann stanna. Å tur va väl de. Hem kom ja utan nå större skador.

Jappjapp. Det var min dag. Hur har din varit?