Ida.

Man kan ju utvecklas och förändras. Plötsligt e man den som ger idéer och e kreativ och spontan och självsäker. Kanske jag allti ha vari sån i andra människors ögon? Jag vet ej vad du har trott. Men, nu vet jag själv, och jag e ju självsäker. Tänk att de sku ta 17 och ett halvt år att kom fram till de. Klart att jag har mina dikeskörningar och perioder då jag e lite lam och "ingenåsiktmänniska", jag bara följer efter. Men jag kan ju gå min egen väg också, och jag kan va mig själv. Jag kan gå dit min näsa pekar, int efter vart din näsa pekar:).

Du behöver int va som alla andra. Världen e helt tillräckligt full me människor som apar varandra, gå på din väg. Mitt liv ska gå på JesusIdavägen, jag har en väg som e utstakad och som jag kan välj att gå på. Du har också en väg som du kan välj att gå på, kanske de int e en lätt väg, men de e en väg som e tänkt för dig, en väg där du kan använd de du ha fått, en väg där du kan blomstra och en väg där just du passar perfekt. En väg där du får utvecklas och upptäcka allt du ha fått. De blir svårt för dig, och för mig, att upptäcka va vi ha fått och va vi klarar av om vi trallar på andras vägar, för dom vägarna har andra uppgifter än va våra egna vägar har. 

Sen måst man ju komma ihåg att int bara envist gå egen väg, och int lyssna på andra. Jag tror att våra vägar allt som oftast ska gå parallella eller korsa varann, och då får vi hjälpas åt. Vi får lär känn varann bättre då vi går brevi varann, och vi får ta prövningar tillsammans. Sen då vi får utmanande uppgifter får vi stötta varann å puffa på. Så klarar vi de tillsammans och får glädjas då de känns bra och trösta då de känns dåligt.

Min lykta på vägen e Jesus, vem stakar ut din väg?