Om om vore.
Nu e de dags att pusta ut. Halva höstterminen ha sprungit sin kos redan. Jag gör ganska myki saker just nu tycker jag, hinner int riktigt tänk på varken andra eller mig själv. Jag lever som ett lokomotiv. Men nu hinner jag andas, skönt me ny luft.
Action. Va ska man säga. Känns int lika rolit längre, men jag tror att de e meningen. Ibland kan man ju bli störd faktiskt, rent av sårad kan man bli. Ibland lite för ofta. Men de e bra att va sårad, så kan man bli hel igen å då känns allt bättre. Jag undrar vad Han har tänkt. Men, de blir bra och jag blir glad.
JAG VILL, skrev jag i mina geografianteckningar i början av hösten. Bra gjort, för idag kuna jag tänk, än en gång, JAG VILL, bara för att jag skrev ner de på mitt papper en morgon i augusti.
Vi har de bra, barnen i Kabul fryser om sina fötter, å i Finland använder vi tre par strumpor per dag( om man överdriver lite..). Jag tror de kallas att va bortskämd. JAG VILL, men HUR?
Min Jesus e fenomenal. Fantastisk, han sköter så noga om min ekonomi att han ändrar studiestödslagen så jag får mer pengar per månad. På tal om bortskämd..men då kan jag tänk att jag beöhver dom ti mitt ytterst nödvändiga körkort:).
Nog för denna gång. Jag hoppas att det ordnar sig, Pappa fixar tror jag starkt.
