Ida.

Längtan, lyhördhet, lydnad. Ett frö kom i jord.
Nånting nytt e på gång, nu ska de hålla i sig i Jesu namn. Man kan gör så myki av så lite, de räcker me ett senapskorn. Tänk, va svårt man gör de. Jesus vill ju, han hjälper. Våga tro, våga hoppas. Ha förväntningar, utan såna blir de dött. Tänk om ja blir besviken? Ja, tänk om. Tänk om de int händer nånting just för att du int vågar ha förväntningar? 

De finns allti saker som sku kuna va bättre, saker som man blir besviken på, människor framförallt. Men rikta dina förväntningar uppåt, sätt int dom på människor, de håller int. Människor har brister, människor misslyckas. Men va kan man gör åt de? Int finns de nån människa som lever ett ofläckat liv. Sätt din förvänting på Jesus Kristus, de blir bäst så, ja lovar.

De plinga till en gång mellan mina axlar. Ja lever int för Jesus, me en massa krav å prestationer, "gå ut i hela världen å gör alla folk ti lärjungar, så ska jag pricka av här på min lista hu du ha klara dig". Ja lever ju med Jesus, hand i hand. Vi går brevid varann, han bär mig då de far ti bottnen. Han hjälper mig, han kommer me ut i världen, om de e lilla Kvevlax eller stora Afrika spelar ingen roll, han kommer me iaf. Ja kan prat me honom precis närsomhelst, int bara "då ja hinner knäpp mina händer just före ja somnar". Ja kan ha en ständi konversation me honom, han e som ett bollplank. Ingen press, man måst bara vänja sig me att han allti e där. De e svårt, hu ska man komma ihåg att han går där brevi varje sekund? Ja glömmer jätteofta. Sen skäms ja lite.. åså e de att börja om från början. Låt Jesus bli ditt bollplank, han e ändå allti där så vaför int prata me honom ibland? De underlättar.