Lägg ner din börda, låt mig bära dig.
Jag har kört bil. Min mor var rädd, och jag trivdes som fisken i vattnet. Dethär ska jag nog kunna lära mig.
Min jul var vild. Friden infann int sig riktigt om man uttrycker sig så. Midvinterveckan så jag int alls fram emot, sku jag ha bestämt och nedlåti mig själv ti att int fara, så sku jag ha vari hemma. Tänkt på familjen å stanna å va me dom. Men nånting inne i mig skicka iväg mig, dedä som va där inne tillät int ens mig att säga att jag int sku orka fara. De va bara små tankar som kom då och då. Så jag for iväg, bussen va riktigt tråkig, mest pga mig själv för att jag kanske ville att de sku kännas lite dåligt, jag vet ej. Men tråkigt had jag iaf, och jag tänkt att dehär slutar nog int bra, bäst sku de va att traska ur bussen å gå hem direkt.
Vi kom fram, å min tråkighetskänsla växte, och jag blev arg. Jag satt på kvällsmöte, å va arg. Jag va på precis fel ställe i det ögonblicke, jag bara visst att de va så. Så va jag lite mera arg, å jag hörd int så myki av predikan. Plötsligt va möte slut, lite lovsång före de blev kvällsmat, å då bara stanna allt. De va som att nån to en glasskopa, grävd ur mig mina dåliga känslor, å jag vet int, lämna de så. Jag va tom. Jag gick å sova tom, varken glad eller arg.
Sen kom en hel dag på mvv, allt va ti mig. Lovsången, förbönen, undervisningen, allt bara. Jag blev uppfylld igen, å ja va int tom längre. Så fortsatt de, dag för dag, mera glädje, mera frid, mera hopp, mera frimodighet. De kom som på beställning. Valet av min intressegrupp, bön, va riktigt Jesus. Egentligen vila jag int va där, men jag gick första dan, å sen va jag tvungen att gå alla andra dagar.
Jesus tog tag i mig, lyft upp mig i famnen, bar mig, mata mig. Han berätta vitsar för mig å han visa hur myki han kan göra genom en människa. Han visa hur myki bara ett ord eller ett leende kan betyda, främst för mig själv. Tänk. Där va jag hela veckan, å de va bara början. Nu fortsätter de. Å jag kan bara konstatera, att jag va på precis rätt ställe.
Jag utvecklades, jag fatta äntligen saker, jag fick nya frågetecken..
Jag fick så många uppmuntrande leenden å kommentarer, tack.
Jess. Fantastiskt. Tack för allt.
Lägg ner din börda, låt Mig bära dig, låt Mig bära dig , Mitt barn.
Lägg ner din börda, låt Mig bära dig, låt Mig bära dig, Mitt barn, Mitt barn.
Krasch sa de. :)
Min jul var vild. Friden infann int sig riktigt om man uttrycker sig så. Midvinterveckan så jag int alls fram emot, sku jag ha bestämt och nedlåti mig själv ti att int fara, så sku jag ha vari hemma. Tänkt på familjen å stanna å va me dom. Men nånting inne i mig skicka iväg mig, dedä som va där inne tillät int ens mig att säga att jag int sku orka fara. De va bara små tankar som kom då och då. Så jag for iväg, bussen va riktigt tråkig, mest pga mig själv för att jag kanske ville att de sku kännas lite dåligt, jag vet ej. Men tråkigt had jag iaf, och jag tänkt att dehär slutar nog int bra, bäst sku de va att traska ur bussen å gå hem direkt.
Vi kom fram, å min tråkighetskänsla växte, och jag blev arg. Jag satt på kvällsmöte, å va arg. Jag va på precis fel ställe i det ögonblicke, jag bara visst att de va så. Så va jag lite mera arg, å jag hörd int så myki av predikan. Plötsligt va möte slut, lite lovsång före de blev kvällsmat, å då bara stanna allt. De va som att nån to en glasskopa, grävd ur mig mina dåliga känslor, å jag vet int, lämna de så. Jag va tom. Jag gick å sova tom, varken glad eller arg.
Sen kom en hel dag på mvv, allt va ti mig. Lovsången, förbönen, undervisningen, allt bara. Jag blev uppfylld igen, å ja va int tom längre. Så fortsatt de, dag för dag, mera glädje, mera frid, mera hopp, mera frimodighet. De kom som på beställning. Valet av min intressegrupp, bön, va riktigt Jesus. Egentligen vila jag int va där, men jag gick första dan, å sen va jag tvungen att gå alla andra dagar.
Jesus tog tag i mig, lyft upp mig i famnen, bar mig, mata mig. Han berätta vitsar för mig å han visa hur myki han kan göra genom en människa. Han visa hur myki bara ett ord eller ett leende kan betyda, främst för mig själv. Tänk. Där va jag hela veckan, å de va bara början. Nu fortsätter de. Å jag kan bara konstatera, att jag va på precis rätt ställe.
Jag utvecklades, jag fatta äntligen saker, jag fick nya frågetecken..
Jag fick så många uppmuntrande leenden å kommentarer, tack.
Jess. Fantastiskt. Tack för allt.
Lägg ner din börda, låt Mig bära dig, låt Mig bära dig , Mitt barn.
Lägg ner din börda, låt Mig bära dig, låt Mig bära dig, Mitt barn, Mitt barn.
Krasch sa de. :)
Kommentarer
Postat av: Irre
d va nog så fint då du å zäm sjöng den låten sista dagen! :) ljuvlit!
Postat av: Ida
tack:).
Trackback
