Ida.

Jag håller på å tar mig in i orkanens öga.
Där e de lugnt.
Där kan jag andas.
Där kan jag höra Hans stämma viska kärlek.

Just nu viner de om öronen.
De e lärorikt, men de e int roligt.
Jag längtar.

Han försöker få mig att lyfta blicken.
Han försöker få mig att förstå.
Men jag e bångstyrig, jag orkar snart int försöka mer.
De e då han kommer, throws his arms around me, o viskar ord av kärlek.

---

De e ju de han vill. Helahelatiden. Men lilla Ida kan ej förstå. Lord have mercy. Hur bankar man ner allt man vet i sin hjärna, till hjärtat? Att ha saker i hjärnan hjälper int mig ett dugg. Okej då, kanske lite, typ i finskaförhör. Men ändåå, jag vill ju leva nära, så nära de bara går, o då sku min hjärna måsta ta ett pausår tror jag. Jag tänker för mycke helt enkelt, på oväsentliga saker, o där lämnar de. De tar all min tid. Men jag vill. Jag vill. Så e de, o vill man så kan man. De tär på min stolthet lite, men jag ska ju slipas. Du också, tro int att du slipper undan :). Jag ska bli den finaste diamant. Om du märker att du står på samma plats idag i ditt liv, som du gjord för några år sen, då e de dags att börja ändra om saker o ting. Man kan va me Jesus. O man behöver liksom aldrig gå bort därifrån, när du nu en gång ha komi dig för att gå nära, gå int bort. Jag har kommit för att stanna. Jesus har inga begränsningar. Ständigt vill han va nära. Ständigt vill han lära dig att va äkta. Jag vill. Jag förstår bara int hur detta skall gå till praktiskt. Men de fixar sig. De e bara att börja.