Ida.

Livet handlar no myki om prioriteringar alltså.
Dagarna handlar om de, de vänder i takt me va jag prioriterar. Tänk.

Idag ha vi haft en Lukke på besök, å de va no riktit roligt. Nästan som att va ett litet barn. Vi spela fotboll som fyraåringar, allt har sin charm. :)

En liten Elia ha också tagit sig en titt i vårt hus, han blir bara sötare. Han jollrar å vissa ord får han fram. "Onko Elian?" sa han idag om man riktit vill.

Sen ichtysövning. Jesus vila no va riktit nära, på en övning. De va som att Han såg mig, faktiskt, in och ut.

Sen hände de. Känn dig blåst. Vi hade en ytterst gemytlig kväll; mat, skratt, prat, missionsbingo åssåviidare.

---

Min far ha allti fari runtom i världen. Även när jag var en litenliten flicka. Jag ha kind of växt upp me att man ska ut i världen, jag ha haft mina perioder när jag bestämt ha tänkt att de int e tanken. Sen ha jag också haft mina perioder när jag ha fantiserat att jag åker, att mina kompisar åker. Jag ha längtat å jag ha drömt, jag ha tänkt att den dag man kan gör sånt e man no stor, man e vuxen å stark å inget kan få en på fall. Man har allt på klart, man kan allt. Men titta så konstigt man tänker när man e liten å oförståndig. För nu börjar dom flyga runt omkring, Å int vet jag nu hur mogen å erfaren jag känner mig. De e no bara att våga testa vingarna.

Ett hopp, ett steg. De går no framåt, å man utvecklas.
Man behöver int ens fara ti Filippinerna, man kan ju börja redan här. (de kom jag fram till alldeles själv)
Alla ska ju int bort, nån ska va här. Kanske de e duuu.

sen säger jag nog heja.