Ida.

Nu e jag tvungen att tänka igen. De e så många tankar som snurrar o jag får ingen ordning på nånting. De kanske sku hjälpa att städa mitt rum, kanske huvu sku städas på samma gång. Jag älskar Jesus, o de kan ingen ta ifrån mig. Int tankar o int människor o int händelser som gör att man int vill finnas. Jag har valt att älska Jesus, och tro mig, jag kommer att fortsätta med det. Jag har någonting att leva för. Jag vet var jag är och jag håller på och märker vem jag är, det går bara framåt. De finns så mycket kärlek att ta vara på och att ge. Ser du? När mina ögon öppnas ser jag saker jag inte trodde fanns. Jag älskar vårt ungdomsarbete, verkligen. Där vill jag vara, och dit far ju faktiskt en stor del av min tid. Men jag litar på att det är jobb som bär frukt, till skillnad från annat. Bara för att jag har fått förmånen att vara med har jag utvecklats enormt, och jag tror verkligen att redan det är en god frukt. Nu är det min tur att börja bära. Tillbedjan.

Av någon anledning har jag blivit lovsångsledare, det hände av ett misstag och jag har bara fortsatt. Eller, ett misstag va de väl int, jag litar på att de e Guds vilja, men då de hände så fatta jag inget. De e en resa kan jag lugnt konstatera, allt har sin tid. Igår stod jag på scen o kände mig liten o obetydlig o rädd o tänkt att människor int möter Gud o int söker fast hur jag än leder o att människor stör sig på diverse detaljer o handlingsmönster. Plötsligt öppna jag ögonen o jag såg Jesus sträcka sin hand mot oss o människor som hängav sig, jag såg människors hjärtan o längtan. Det var märkligt. Att som lovsångsledare blicka ut över ungdomarna o se hjärtan som sträcker sig mot vår Herre, det gör mig ödmjuk. Många gånger vill jag gå ner o beblanda mig med de andra o int synas, men gång på gång påminner min Herre mig om att de e Han som ha satt mig där jag e idag. Inget annat, och jag kan bara fortsätta när Han i kärlek tuktar mig o mina tankar. Jag är tacksam över att jag har fått förtroende, det kunde ju faktiskt vara annorlunda. På tre år ha de hänt en hel del i min syn på ledarskap, och de e nyttigt att vara med och ta ansvar, trots att det många gånger är jobbigt.

Nu är min tid på FKF slut och jag skrattar inombords. Jag har ett liv :). Jag vet att di människor Gud ha satt i min väg kommer att finnas kvar trots min frånvaro från byggnaden o lägenheten. Jag vet att Herren leder o använder och här står jag till förfogande. Amen.