Ida.

Min bror har drabbats av lite småångest över att lämnas av sina familjemedlemmar,  så jag gjord ett försök till uppmuntran o sa åt honom att du vet väl att vi e en familj fast vi int e tillsammans hela tiden?
Han svarar: Jo, men de e Guds kärlek som gör de, de vet jag!
Jag hade int så myki mer att säga till småuppmuntran efter det uttalandet.

---

Jag börjar va lite landad nu. Och jetlaggen börjar småningom ge vika. Det var skönt med ungdomsmöte i fredags. Jätteuppmuntrande att se hur människor har gått framåt och fattat nya saker. De som e roligast me att komma tillbaka från en sånhär resa e ju att jag har tillåtelse att va helt konstig, för jag kan skylla allt på min resa. Så jag känd mig helt och hållet fri, det var välsignat! Jag tänkt fortsätta med den känslan, jag tänkt att kanske nån annan vågar frigöra sig lite om jag e helt knäpp. ;) Jag hoppas.

Det är alltså skönt att va hemma.
Jag har för mig att det finns människor som förväntar sig att jag ska dra en fin summering om hur det var på min resa, men just nu är det en omöjlig uppgift. Fortfarande för många intryck och tankar. Man kan som int sammanfatta tre månader i en helt annan kultur sådärbara. Och de känns som att vi int ha gjort många specifika saker, de ha som snarare vari ett liv som jag har levat för fullt, och vad berättar man om sitt liv? Att jag älskar Jesus. HE va he. :)