Ida.

Jag tror det var det bästa vi kunde göra. Jag tror att alla såg. Kanske längre än förut, eller djupare, eller mera. Jag tror allas hjärtan slog ett extra slag och såg att det kan bli mera. Att det kan bli starkare, att gemenskap kommer av att umgås, att det är viktigt att våga låta människor se sig själv som den man är, med både gåvor och svagheter. Jag observerade att vi faktiskt har roligt då vi är tillsammans, jag har inte tänkt på det förut, men nu såg jag. Jag hoppas att alla fick skratta, åtminstone en gång. Jag hoppas att alla märkte att Jesus kom. Jag hoppas att hjärtan fick förändras litegrann, att vi fick bli lite mer ödmjuka, att vi fick bli hängivna. Jag åkte soppåse med min vän. Det var det bästa. Jag hade snö överallt o jag var som ett litet barn. Dessutom fanns det pojkar som jag trodde tyckte saker var löjliga, men som va alldeles galna. Det var fint. Mitt hjärta gladdes, hela helgen. Ni var så fina allihopa. Om jag sku våga sku jag krama er allihopa, men jag är för feg. Mitt liv behövde denna helg, jag var påväg att bli alldeles inbunden och mogen. Men nu såg jag, och jag blev glad. Människor, wow. Jag är glad att ni finns, att jag inte blev den enda. Jag tittar på er mycket, jag ser, och mitt hjärta skrattar. Tack.