Ida.

När jag ser bakåt och ser alla steg Gud ha lett mig i, alla bitar Han har satt på plats blir jag lite överväldigad. Så att jag spricker. Hela våren har varit en enda period av ledning och formning, ser jag nu. Då kändes allt bara dött, men nu har jag sett. Som att det känns helt bra att göra vissa saker även om jag int vill, för nu vet jag att de e vad någon annan vill. Bra. Så många sköna människor som jag har fått möta, vissa bara en kort gång, andra en hel sommar. Någon för resten av livet. Så många ord som har sagts och som plötsligt har betytt liv och omsorg. Enkla ord, korta meningar, men som blev avgörande. Små val som gjorde att jag kom längre. Som gör hela tiden.









Vissa dagar önskar jag att mitt hår sku va kort. Kanske de e dags. De händer nog före jag åker, bara för att. Osv.