Ida.

Jag älskar att jag vet att jag har lärt mig att relationer är viktigt. Tänk om ingen sku ha sagt de åt mig denna vårtermin. Då sku jag ännu gå omkring som ett miffo. Tänk de. Jag älskar att se glimten i ögat hos folk, då man ser att människan trivs och int sku ha nånting emot att ta sig en svängom. Jag älskar att känna närheten från människor jag älskar, int fysisk närhet. Närhet i ord o tankar, i leenden och i hjärtan som brinner för samma sak. Det är sånt som lämnar kvar på insidan när man [jag] går hem. Tänk om ingen nånsin sku tänka likadant som mig, om ingen nånsin sku skratta åt samma sak, om ingen sku le nångång då jag kommer, om ingen sku brinna för lite samma sak som mig, det sku liksom va bäddat för en dålig kväll. De e bra att va olika, men de e också mycket bra att ha människor som man vet att domhär vet vad jag menar. Att ha nån människa som skrattar på samma gång och som smilar brett o fint. Det gläder mig. Och jag förundras över hur vår Herre kan låta mig träffa människor som jag verkligen tycker om, som gläds när jag gläds och som ser när tröttheten hänger över mig som ett dåligt vindskydd, som bara kan umgås utan krav. Jag får vara den jag e och där med jämt. Dessa två veckor har mina ögon öppnats mer än någonsin och det tackar jag för. Till en början trodde jag att jag skulle kvävas av ångest över mig själv, men det vände och jag såg.

Sammanfattningsvis: Jag har haft en bra kväll.
    :)