Ida.

I'll worship at Your throne, whisper my own lovesong.
With all my heart I'll sing, for You my Dad and King.
I live for all my days, to put a smile on Your face.
And when we finally meet, it will be for eternity.

Att leva ett liv som behagar min Jesus, det är min längtan.
Jag tror att det livet innehåller människor och åter människor.
Det livet är att tänka på andra, att tvätta bilen åt den som inkräktar på min plats o på min vision.
Att älska och bry sig, att glädjas med andra. Att gråta med andra.
Det går inte att leva för sig själv, ingen lycka där alls.
Mina dagar i Dina händer.
och så ser vi vart det bär.

Kanske att vi borde träffas idag i alla fall. Eller ska vi på gudstjänst? Det är frågan.

Idag fick jag en ledig kväll, UTAN NÅGONTING, som från ovan. Jag kan nog inte ens hypotisera när något sådant senast inträffade. Det känns alldelesalldeles ovant. Men jag vet precis hur jag ska spendera den, de e naaajs.

Ungarna på dagis fascinerar mig. Verkligen. Vilken stor kärlek de kan få för en människa som aldrig har funnits i deras liv förut. Alltgenomäkta. Idag kom en storjonas, han blev genast favorit, trots att ingen had sett honom förut. Plötsligt sku halva gänget av blåbären börja spela fotboll. Haha. Barnen vet inget om att uppföra sig, jag får verkligen lära mig att hantera min ilska och min utmattning. Det är nog bra, men det tär på krafterna, men hellre nu än sen.

Planering för ungutterö är i gång och det snurrar på ganska hårt i mitt kontor. Det blir bra. Jag har verkligen tro för detta.

Helt i dina händer. Frigjord och förlåten.
Jag vill så arma mycket, men vad göra när dagarna i veckan tar slut?
Relationer folks, det är det som spelar roll. Alltjämt.
Fast först Jesus Kristus, annars blir plötsligt allt ohållbart och skakadarr.

At the cross I bow my knee.

Att lära sig av att leva, det är kunskap som heter duga. (En fördel e ju att man i de flesta fall kommer ihåg den rätt så bra också, till skillnad från kunskapen som ej finns som jag borde ha fått av de otaliga skolböcker jag har tryckt i mig med våld)

EC är över. Ett tag trodde jag det sku bli min död, jag var så trött så trött och jag bara sprang från en övning till en annan och hann aldrig umgås. Jag sa till mig själv på skarpen på fredagkväll att nu får det räcka, så jag tog helt kallt ledigt från lovsången på lördagskvällen med påföljden att jag hann se individer. Jag hann prata och umgås och på mötet på lördagkväll var jag mer än öppen för Gud, för jag hade inget som sa att jag måste prestera. Han mötte mig minsann. Den lediga kvällen blev förändringen i mitt liv. Jag tror jag borde lära mig att säga nej ibland jag också. Att int bara ställa upp för att verka genomgod och tjänande, även tjänare behöver ibland bara få ta emot. När mitt tjänande är verksamhet e de ingen vits att jag tjänar. Jag ber att mitt tjänande ska komma rakt från hjärtat, annars vill jag inte vara med längre. Det är bra att ibland få insikter tror jag bestämt. och lika viktigt att dela med sig av vad man får, så att andra inte behöver gå in i väggen för att komma på samma sak som jag kom på genom att gå in i väggen. Jag fann vila, inte huvudpåkuddenvila, utan vila i armar som bär.

Jag brinner mer och mer för varje dag. På lördag var jag på ett seminarie som tog tag i mitt hjärta. Jag antecknade för brinnkära livet och har läst genom det nu efter också. Det är någonting alla borde få höra, undervisningen alltså. :) Idag är jag ledig. Det var längesen. Jag fick en bok av min mor, Glädje av Karen Kingsbury, dags att bara vara med boken under näsan och tre näsdukar bredvid.

Hela tiden påminner Han mig. Haha. Vilken lycka :)
Kittlar dödsskönt i kistan
Jag e på dagis. Barn säger vad dom vill o visar tydligt va di känner. Di får allt att vara va de int e o allt som int e får di att vara just nu. En legobit kan bli en isglass o en hamburgare hur lätt som helst, och de njuter. och de berättar. De gestikulerar o visar o helt in i allt. :) Det känns bra när jag märker att de känner trygghet när jag e med, de vill visa allt de kan o allt va di ha gjort före jag kom dit. Alla teckningar ska påtittas o alla papper med tankar som di har skrivit ska läsas högt för dem, så di säkert vet att jag vet. Att få en vilding till pojk att sitta stilla i en timme o högt förklarar att jag int får gå nånannanstans, det känns bra ända in i hjärteroten. Annars så skuffar jag fart på gungorna. Jag börjar bli riktit bra på den biten.
EC på torsdag. Många långa timmar har gått åt, men ändå inget om man jämför med andra. Det blir mycket intressant att se vart detta bär. Framåt, så mycket vet jag.

Jag är totalt slut, Jag borde hinna sova en dag eller två, tyvärr finns det ingen sådan dag. Som typ dags att gå och sova nu.

Nu e jag tvungen att tänka igen. De e så många tankar som snurrar o jag får ingen ordning på nånting. De kanske sku hjälpa att städa mitt rum, kanske huvu sku städas på samma gång. Jag älskar Jesus, o de kan ingen ta ifrån mig. Int tankar o int människor o int händelser som gör att man int vill finnas. Jag har valt att älska Jesus, och tro mig, jag kommer att fortsätta med det. Jag har någonting att leva för. Jag vet var jag är och jag håller på och märker vem jag är, det går bara framåt. De finns så mycket kärlek att ta vara på och att ge. Ser du? När mina ögon öppnas ser jag saker jag inte trodde fanns. Jag älskar vårt ungdomsarbete, verkligen. Där vill jag vara, och dit far ju faktiskt en stor del av min tid. Men jag litar på att det är jobb som bär frukt, till skillnad från annat. Bara för att jag har fått förmånen att vara med har jag utvecklats enormt, och jag tror verkligen att redan det är en god frukt. Nu är det min tur att börja bära. Tillbedjan.

Av någon anledning har jag blivit lovsångsledare, det hände av ett misstag och jag har bara fortsatt. Eller, ett misstag va de väl int, jag litar på att de e Guds vilja, men då de hände så fatta jag inget. De e en resa kan jag lugnt konstatera, allt har sin tid. Igår stod jag på scen o kände mig liten o obetydlig o rädd o tänkt att människor int möter Gud o int söker fast hur jag än leder o att människor stör sig på diverse detaljer o handlingsmönster. Plötsligt öppna jag ögonen o jag såg Jesus sträcka sin hand mot oss o människor som hängav sig, jag såg människors hjärtan o längtan. Det var märkligt. Att som lovsångsledare blicka ut över ungdomarna o se hjärtan som sträcker sig mot vår Herre, det gör mig ödmjuk. Många gånger vill jag gå ner o beblanda mig med de andra o int synas, men gång på gång påminner min Herre mig om att de e Han som ha satt mig där jag e idag. Inget annat, och jag kan bara fortsätta när Han i kärlek tuktar mig o mina tankar. Jag är tacksam över att jag har fått förtroende, det kunde ju faktiskt vara annorlunda. På tre år ha de hänt en hel del i min syn på ledarskap, och de e nyttigt att vara med och ta ansvar, trots att det många gånger är jobbigt.

Nu är min tid på FKF slut och jag skrattar inombords. Jag har ett liv :). Jag vet att di människor Gud ha satt i min väg kommer att finnas kvar trots min frånvaro från byggnaden o lägenheten. Jag vet att Herren leder o använder och här står jag till förfogande. Amen.